Imorgon ska jag ut i världen.

Jag ska susa iväg med "sjukbilen" och byta gips. Kallelsen kom igår och eftersom man helst ska beställa sjukbil två dagar innan för planeringens skull så slängde jag mig på telefonen.Tur att jag har gott om tid och har ganska bra tålamod. Det tog från när jag började tycka att det tog lång tid ytterligare 40 minuter innan jag kom fram.  Hur lång tid den första perioden varade vet jag inte. Jag kopplade in högtalaren och läste i en bok medan jag väntade. En röst kom med jämna mellanrum och talade om att jag flyttats ett steg i kön men jag fick inte veta hur många som låg före. Man skulle se till att ha personnummer framme. Varför? Vet ej det var ingen som frågade efter det.
Hur eller hur när jag väl kom fram så gick det snabbt. 13.00 kommer bilen och 14.00 ska jag vara på uppsågningen. Oj. stavningsprogrammet reagerar. Kan det inte så vanliga ord?
Jag tänkte att då kan jag hälsa på mamma med det gick omstyr. De hade vårdplaneringsmöte igår och hon åker hem samtidigt som jag åker in så vi kan kanske vinka åt varandra i Värnanäs någonstans. Kommunen ställer upp med dubbel bemanning så hon ska få vara i sin lägenhet. Sjukgymnastik skulle de också fixa. Sen har vi Eivor som outröttligt hälsar på, handlar, tvättar och städar. Tänk om alla hade en sådan bekant!

En vecka hemma!

Tiden går fort tycker jag  här från sänghorisonten. Skönt! 

Man kan inte påstå att jag lider någon nöd. Det har kommit besök varenda dag och alla har med sig något matnyttigt och det besparar mig en hel del kraft. Igår kom Gunnel och Eddie in och sa att vi var bjudna till dem på lunch men att de använder våra lokaler. Gott som attan och trevligt sällskap. Evert och Eddie skulle sträcka ut sig lite efter maten. Inte precis stretch men sova..... Nu lyckades det inte så bra för en av dem har en förmåga att prata hela tiden och då måste musslan svara i alla fall.

Gunnel och jag läste Helene´s samhällsblogg. Efter artikeln i Kalmar läns tidning i veckan har säkert hennes besökare stigit i höjden. Här i Torsås kommer nog alla ihåg den svårt handikappade tjejen. Att hon sedan hade så hemska hemförhållanden med psykisk och fysisk misshandel kunde jag inte tro. Hennes mamma måste varit två personer i en. den ena som alltid fanns i kyrkan, sjöng i kören och skrev dikter, roade pensionärer mm och sen som ... själv hemma.

Jag och en arbetskamrat läste engelska ihop med Helene för cirka 20 år sedan. Om man hade vetat. Hade vi gjort något då? Ja, det är en fråga som jag inte vet svaret på. Som det verkar så var både kyrka, social och medmänniskor duperade så vi lär antagligen gått på samma nit.

Skönt att hon idag verkar ha det bra. Tränar på Friskis & Svettis i Linköping 10 timmar i veckan. Har fått själva landshövdingen att få upp ögonen för handikappsanpassning av träningslokaler. Stark tjej har det blivit men vilken mödosam väg dit. 

Nere i Dubai har mina barnbarn råkat ut för en svår influensa med hög feber.Tänk om vi hade varit lite närmare varandra nu. Då kunde vi spelat spel, tittat på filmer och bara myst. 

Nu ska jag hoppa vidare och klirra med stickorna en stund. Dagens enbenta promenad runt nedervåningen är avklarad, nja halva sträckan rullade jag.

 Mitt ena knä har blivit blått! Jag har inte tänkt på att jag använder det som stöd i många situationer. Det gör inte ont utan färgen beror nog mest på att blodet är konstgjort förtunnat. 

Ha en trevlig söndag!

Inte illa!

Britt-Marie och Lars kom med massor med nylagad mat igår. Strömmingen hade inte tagit sig till fiskbilen så de hade gjort en gratäng istället med torsk, räkor, crabsticks och potatismos. Mums!
Helt galet stora portioner hade de tagit till så gissa vilka som har rester till idag.
I eftermiddag har Noomi och Lena varit här. Noomi har vävt några mattor av våra 30 år gamla mattlump, som jag lämnade ner till henne före jul.
Jättefina. Fast jag kan inte ha dem på golvet än de snor i sig i min hoppfot.
Idag värker foten men det beror på mig själv. Jag försökte trappa ner morfinet igårkväll så natten blev inte så bra  och så fortsatte jag med den lägre dosen idag. Tänkte att jag skulle ha en lång nertrappningsperiod, 14 dagar eller så,  så att jag slipper de där otrevliga besvären som kommer när man slutar tvärt. Det står skrivet i stjärnorna om jag håller ut.
Jag har inte fått kallese till omgispning än men jag väntar. Jag vill ha nytt gips så att jag får belasta lite och sluta med morfin så att jag kan köra bil. Ja, ja inte än! Jag vet men mormor har ramlat och brutit handleden så det skulle vara bra att kunna hälsa på även om jag inte kan göra något. Som det är nu så går det inte. Tur att broder Rolf finns i stan och kan hälsa på henne på sjukhuset. Frågan är bara hur länge får hon stanna där och vad gör vi sen?
Ingen ide att ta ut bekymren i förskott så istället kan jag glädjas åt att imorgon är jag bjuden på namnsdagskalas hos Carl. Bra kille, han har flyttat sitt kalas hit så att jag kan vara med. Undrar om farfar kan skaffa en present eller ska jag hoppa runt bland gömmorna här?

Bara väntar

Har klarat av den omständiga duschproceduren och sitter och väntar på att Britt-Marie och Lars ska komma med föda.
De har aviserat att de kommer med nystekt strömming och potatismos. Mums fillibabba!
Så försöker jag ringa Mia men det är ett besvärligt kapitel. Hon svarar inte.

Dagarna och dagarna går och jag ligger still.

Hemkomst och födelsedsg är avklarad. Jag har massor med blommor att glädjas åt och så gav jag mig själv en knyppeldyna. Men den drar nog ett tag innan jag kan använda. Fotvärk, magvärk och illamående gör att jag håller mig mest till sängen.
Det blir lite tv, lite sticka, lite läsa, lite surfa men mest av allt sova.
Telefonen ringer ibland och då blir det långprat. Mia t ex vill bli sövd via telefon. Då vet man att man är tråkig att prata med.
Veckan som kommer har jag inte planerat så mycket för, har konstaterat att det blir i alla fall inget stickcafe' utan det får de andra ta hand om men med mina garner.
Britt-Marie kommer nog på besök och så Sarah, hon har glömt sina glasögon så jag har pant.
Erik med k kommer nog om flickvännen jobbar sent.
Hur eller så går det sakta, sakta framåt tror jag i alla fall. Svårt att se vad som döljer sig under gipset. Jag har i alla fall fått sätta på skoskavsplåster på andra foten idag. När det gör ont så vill jag ha upp foten ännu högre och i sömnen lägger jag den gipsade foten på den andra och så vaknar jag av att det svider. Tack för det, jag försöker med strumpa, handduk men inget hjälper nu ska jag se om såret kan få lite ro under plåstret.
Nu när jag inte har så mycket för mig så försöker jag upprätthålla kontakten med min kusin i Amerika. Hon är dock en upptagen kvinna, som jobbar vid det stora bolaget WB, hon skriver kontrakt med andra bolag som vill använda deras stjärnor i reklamsyfte.. T ex Harry Potter har hon  krängt i Houston den här helgen och då har hon inte tid att prata med en gammal kusin på Almgatan. Vi ska höras nästa helg istället.