Fint besök i Påsk

Henrik, Rachel , Eric, Elias och Rachels mamma Nina från Brasilia i Brasilien har varit här i helgen. Eric fyllde 7 år och det firades tillsammans med Johan, Linda, Carl och den lille killen, som inte fått något namn ännu. 

På påskafton stannade småkillarna hemma med oss medan de vuxna åkte till Kalmar för att visa Nina storstan. Nä, hennes stad är större.

Nina är pastor i Brasilia och om jag har förstått allt rätt så arbetar hon ungefär som missionär i sin egen stad. Allt arbete sker ideellt och hon verkar bland de fattiga. Förutom att sprida det kristna budskapet så samlar hon in medel för att hjälpa familjer med mat sjukvård, hygien eller vad som behövs. Hon bygger kyrkor eller man kanske ska säga församlingar sen när de klarar sig på egen hand drar hon vidare och bygger vidare på ett nytt ställe. Det finns många fattiga och det fattas volontärer. Det tar tid att skaffa medel till verksamheten och det gäller att ha kontakter.

 Jag såg hennes visitkort.

Förutom titel, namn och ett bibelord fanns det telefonnummer där hon kan nås dygnet runt. Åtta (8) telefonnummer! Hon har ett telefonnummer och telefon för varje operatör så att de behövande kan nå henne. Som de ringer sen! Mitt i natten, när som helst! När Rachel ringer till henne så händer det allt som oftast Nina har flera inkommande samtal och då får Sverigesamtalet vänta. De behövande går före allt. Vilken kämpe! 

Hoppas att hon får en välbehövlig vila under Sverigebesöket så att hon kan ladda upp med nya krafter till det intensiva arbetet. 

Undrar bara hur man klarar att hantera åtta telefoner? Jag vet knappt var jag lägger en??? Ja, det är jag det.

I eftermiddag när alla hade åkt så var jag ute med mormor i 2,5 timme.  Det gick lätt att få ner och ut henne och väl ute så hade vi rullstolen. Hon verkade nöjd med att vara ute och få se alla blommor, hus som hon kände igen osv. Hon hade däremot svårt att känna igen människor, som vi mötte. Väl tillbaka så var det problem med att få in henne. Dels för att jag hade rejält ont i foten och dels för att det nästan var stört omöjligt att få henne uppför trappan.  Jag var på väg att ge upp och larma hemtjänsten för att få hjälp men just då kom det ett par grannar och hjälpte till så det löste sig till slut. 

Jag stapplade hem och nu efter några timmar, när värken har lagt sig något så känner jag mig nöjd med att hon fick komma ut i solen.